Pemmikan en hårdkokt historia

Titel: Pemmikan en hårdkokt historia
Språk: Svenska
Författare: Kjell Lundin
Genre: Fakta
Utgivningsår: 2013 (Min utgåva: 2013)
Antal sidor: 254
Baksidetext: Pemmikan gjorde världen större.
Detta är en berättelse om resor in i det okända, bragder, bäverjakt, hattmode, indianer och polarfärder men också om kolonisation, krig och mänskliga tragedier. Pemmikan var "drivmedlet" för de som färdades in i äventyret och kosten som ibland också tog dem levande tillbaka. Pemmikan var en urtida konserv av torkat buffelkött och fett som gjorde världen större.
     På resor mot avlägsna ödemarker, de högsta bergstoppar, de mest livsförnekande arktiska isöknar och de mörkaste djungler, fanns bara ett sätt att säkra tillgången till föda. Man måste bara bära den med sig. Pemmikan överglänste alla tänkbara alternativ och var historiens mest kompakta och näringsrika färdkost. Den innehöll allt man behövde.
     Boken handlar om och hur världen exploaterades, om erövring och girighet men också om vetenskap, mod, äventyr och nyfikenhet.
     Ett hattmode finansierade den nyetablerade transatlantiska handeln, hattar och pemmikan skapade relationer mellan två folk och vi lärde oss konservera livsmeel.

Pemmikan spelade en huvudroll.

Copyright: Jenny Karlsson

Min kommentar:  En hel bok om pemmikan. Kan det vara nåt? Men, för det första. Vad är ens pemmikan? Kort kan man säga att en konserv bestående av torkat buffelkött och fett. Bra färdkost för en "äventyrare" som har svårt att få tag på föda längs vägen med andra ord. Jag menar redan de gamla indianerna åt ju pemmikan!

Boken handlar då inte så mycket om just själva pemmikanen, som de som använt den; indianer, bäverjägare, polarfarare och kolonisatörer. Återigen fick jag läsa om polarfarare som S.A. Andrée, A.E. Nordenskjöld, Nansen, Amundsen, Scott, Schackelton med flera, men även om människor som var med och exploaterade/koloniserade det stora landet i väster.

Det här är ingen bok som jag känner att jag bara måste ha i bokhyllan om jag säger som så. Jag hade förväntat mig mer om själva pemmikanen. Och jag har hela tiden ställt mig frågan: hur kan man skriva en hel bok om pemmikan? Men, hade jag läst baksidetexten, som jag då självklart inte gjorde, så hade jag vetat att boken skulle handla mer om människorna som använde pemmikanen och hur mycket pemmikan de hade med sig. S.A. Andrée och hans kompanjoner hade till exempel 21 kilo pemmikan med sig. Självklart får man bakgrundsinformation om pemmikan. Vad består det av? Hur tillverkas det? Vad är det bra för? I boken finns flera recept på hur man gör pemmikan och vi får också veta att det finns falsk pemmikan...