lördag 24 november 2012

Fridtjof Nansen. Mannen og verden

Titel: Fridtjof Nansen. Mannen og verden
Språk: Norska
Författare: Carl Emil Vogt
Utgivningsår: 2011
Antal sidor: 563 (468 exkl. fotnoter och källhänvisningar)
Baksidetext: Da FRAM seilte inn Oslofjorden 1896, ble ekspedisjonen mött av et folkehav landet aldri hadde sett maken til. Titusener av nordmenn hyllet Fridtjof Nansen og hans mannskap. Nansen var 34 år og den komplette helt. Likevel var dette bare begynnelsen.
     Forfatter Carl Emil Vogt fölger Nansens eksepsjonelle liv og kaster nytt lys over det nasjonale ikonet. Han var utvilsomt en allsidig begavelse: nyskapende vitenskapsmann, dyktig diplomat, forfatter og folketaler. Hans karisma virket like godt på prinsen av Wales som på kvinner. Da Nansen döde 68 år gammel, hade han mottatt Nobels fredspris for sitt banebrytende humanitaere engasjement. Nansens innsats på så mange felt var samtidigt hans svöpe: Han hadde problemer med å konsentrerte seg om ett felt - eller én kvinne - av gangen. Han var stridbar, hadde humörsvingninger og var vanskelig å komme inn på selv for sine naermeste.
     Fridtjof Nansen. Mannen og verden er en gripende fortelling om den mennesklige helten som ble selve symbolet på Europas samvittighet.


Min kommentar: Vart ska jag börja någonstans? Jag kan villigt erkänna att jag inte hade så stor koll på denna norman. Förutom att jag vet att han försökte gå till Nordpolen med hjälp av hundar, och att det inte gick så bra. Men till skillnad till Andrée, Fraenkel och Strindberg så kom han tillsammans med Johansen som var hans "vapendragare" och övriga besättningsmän på skeppet/fartyget Fram hem igen.

Tidigare har jag väl inte varit en person som läser biografier direkt, men det här är en genre med oanade effekter. I alla fall på mig. För här får man verkligen chansen att lära sig allt, eller åtminstone mer om en viss person, och i detta fallet Fridtjof Nansen.

Tyvärr måste jag säga att jag retade mej på karln. Och det beror på hans personlighet. Jag har svårt för självupptagna personer som tror de är störst, bäst och vackrast, och som minsann vet bäst. Och Nansen var en sådan person. Han älskade kvinnor, och hade svårt att hålla sig till en åt gången... Han var gift med Eva, men var betuttad i sin granne och vän Edvard Munthes fru Sigrunn. Och det var inte nog, han var betuttad i Robert Falcon Scotts fru Kathleen. Det gick rykten om att han hade ett förhållande med drottning Maud. Kan det ha varit så att han faktiskt var kung Olavs far? Ja ni märker ju vad det är för en karlslok. Efter att Nansens hustru Eva gått bort, så gifte han om sig med Sigrunn, men först så hade han faktiskt friat till Kathleen Scott, men hon tackade nej... Han slutade aldrig att intressera sig för kvinnor. En av hans utomäktenskapliga affärer var med en ung amerikansk journalist, Brenda Ueland, hon var 30 och han 67!

I den här boken får jag veta att han hade en uppblåst självbild, svårt att koncentrera sig, var rastlös och hade rejäla humörsvängningar. Det kan inte ha varit en lätt man att vara gift med, eller ha som far.

Trots att jag som sagt retade mej på karln på grund av det som jag skrivit om så kan jag inte låta bli att bli sjukt imponerad av karln. Inte nog med att han traskade där på isen och faktistk var hyfsat nära ändå att nå Nordpolen så blev han en diplomat. Han var med och utväxlade, eller såg till att utväxlingen kunde ske, av krigsfångar. Han engagerade sig för svältoffren i framförallt i Ryssland, Nord-Kaukasus och Ukraina. Han medlade/förhandlade i konflikten mellan Grekland och Turkiet. Han fick, inte helt oförtjänt Nobels fredspris 1922.

Icke att förglömma är att han var i allra högsta grad delaktig i unionsupplösningen, alltså den svensk-norska unionen, och vad jag förstod det som så var det prat på att Norge istället skulle bli republik. Och han kunde nog faktiskt tänka sig att bli president...

Ibland när jag läste den här boken fick jag för mig att jag läste en skönlitterär bok, där Nansen är hjälten. Här har vi stoff för en långfilm. Det finns kanske. Det måste jag ju förstås luska reda på.

Det som drar ner betyget, om jag hade gett något, så är det att den är på norska. Norska är verkligen inte lätt att läsa. Jag hade hellre läst den på engelska faktiskt. Fast allra helst på svenska förstås. Men, nu har museichefen bestämt att vi ska ha den på originalspråket och då är det så. Fast, den finns kanske inte översatt...

Innan jag släpper er så kan jag meddela att hans fullständiga namn är: Fridtjof Wedel-Jarlsberg Nansen. Och då undrar jag förstås är han släkt med de som tillverkar Jarlsbergosten??

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar